idabiktar

Ändrade planer! Vi kör på idabiktar.blogspot.com hädanefter! Då kan jag uppdatera mycket enklare och förmodligen även oftare! Frågor på det? Syns där, puss och kram! /Ida

Haha, jag dör lite då jag ser det här!

Haha, lite dyster inledning på denna blogg-dag. Sorry! Var tvungen att lätta på hjärtat lite. Mår i övrigt mycket bättre i kroppen idag, tror promenaden igår gjorde susen. Årets långsammaste promenad. Cirka 2 km på en dryg halvtimme. Hankade mig fram lätt framåtlutad. Måste ha varit en syn! Och trots dubbla huvor ska jag ha setts av Samuels arbetskamrater. Kul för dem. Jag bjuder på den!

Jag tyckte att det var dags. Inte för att jag är less facebook i sig, jag hänger ändå där så sällan. Jag är bara less på folk. Eller folk och folk, jag är förbannat less på de som tror att de är, och utger sig för att vara, änglar men i själva verket är missunnsamma, obehagliga typer som inte vill annat än att stå i rampljuset och få uppmärksamhet oavsett hur många de måste trampa ner längs vägen. Jag menar inte att folk inte ska få stå i rampljuset, för det får de mer än gärna. Ju fler desto roligare. Jag menar bara att vägen dit inte medvetet ska få gå ut över någon annan. Varför vill man göra så? Det är sådana personer jag är less! Jag skiftar mellan att vara spyless och skulle vilja skrika de rakt upp i ansiktet å ena sidan medan jag å andra sidan skulle vilja hjälpa dem. Det borde ju finnas ett lidande bakom beteendet. Sedan har jag svårt att förstå de som frivilligt vill umgås med sådana här människor men de gör det kanske för att de vill hjälpa dem? Tycker i annat fall synd om er också! Obehagligt i dubbel bemärkelse. Obehagliga människor och obehagligt hur starkt jag reagerar! Att jag inaktiverat mitt facebook-konto ändrar ingenting av detta och det har egentligen ingenting med min aggression att göra. Jag kommer förmodligen att aktivera det igen inom kort.

Diskmaskiner! Vi älskar diskmaskiner, Zippe och jag!

Är det inte dags för regnet att upphöra nu?? Jag är rastlös och skulle vilja ta mig ut på en promenad. Sjukt less på att ligga och ha ont! Tror att en promenad skulle göra kroppen och knoppen gott. Mjukas upp lite. Få syre. Dessutom skulle jag vilja inviga mina nya skor. Mina knallgula barfotaskor från Reebok.

Jag var rent ut sagt rädd att det skulle vara värre i kroppen idag än igår men av någon anledning är det inte fullt lika farligt. Jag var beredd på ett helvete men det blev bara ett semihelvete.. haha! Det kan bero på att Samuel var en ängel igår. Han överraskade med bastu, tända ljus och en 20 sekunders massage. Jag vet inte om det beror på att jag verkligen kan vara omtänksam eller om han bara var less över att han var tvungen att göra maten och allt annat helt själv ;)

Dessutom är vi på rätt ställe för sådana här tillfällen. Vi bor hos svärföräldrarna nu då de är utomlands och båda två jobbar inom sjukvården så det finns medel att tillgå. Bland anant en salva med bivax och massa annat tjosan dosan som funkar super i händerna. Första natten använda jag sink-någonting-salva som ska verka uttorkande och visst sjutton torkade det ut. Jag kunde knappt öppna händerna! Nu känns det däremot bättre. Annars då? Jovars!

Den söndagen jag hade igår har jag aldrig tidigare varit med om. Jag mådde (och mår än idag) som något överkört. 5 gånger om! Bakissönsagar kan slänga sig i väggen! Bröstkorgen, musklerna! En sådan smärta har jag aldrig känt i mitt 23-åriga liv! Nu låter det verkligen som att jag har blivit överkörd fem gånger om så vad jag faktiskt varit med om låter väldigt löjligt då jag tänker på det. Och att jag är löjlig har Samuel redan varit snabb på att poängtera men han får säga var han vill, jag har ändå aldrig haft såhär ont i hela mitt liv! I sammanlagt tre timmar red jag två hästar och det är detta som är orsaken till mitt soffliggande. Eller egentligen är det en av hästarna, den första som är orsaken till hur jag mår. Det var även på denna häst jag red då jag jag fick smaka grus efter en liten flygtur. Vi hade först harvat runt i något som kändes som evigheter, sedan tagit några språng i höger varv och skulle nu byta till vänster. Dessförinnan hade vi jobbat väldigt länge då han var springig, spänd och nästintill okontaktbar. Hästen var trött, jag var trött. Han gjorde sitt bästa för att springa ifrån mig, allt för att få det så lite jobbigt som möjligt. Jag la volt efter volt utan att få någon kontakt med honom. När han till slut lugnat sig lite och jag fått någorlunda balans i honom, dock fortfarande springig, beslutade jag mig för att rida an. Det skulle jag inte ha gjort. Redan då jag vänder upp på hindret ser jag hur fel vi kommer. Mitt emellan två lägen. Jag ville lägga in ett till galoppsprång innan oxern men det gick inte. Jag får ingen kontakt, han springer som om han har panik. Jag hann bara tänka att han stannar. Gjorde han det då? Näe! Flera meter ifrån hindret klipper han av och kastar sig över. Jag hamnar ur balans och landar... ja vart landade jag. Någonstans i sadel men inte i balans. Han blir panikslagen (han blir panikslagen då man sätter sig ner hastigt eller allt annat än superlätt i sadeln) och flyr. Jag dyker. Haha, jag minns så väl hur jag tänke då jag är på väg ner mot marken. Som om jag dyker i en bassäng. Huvudet först. Jag ville bara inte ta emot mig med händerna för redan då jag gjorde i ordning hästen innan så hade jag ont i handleden. Jag hade problem med att kratsa hans hovar för att handleden vek sig. Så istället för att ta emot mig med armarna i fallet så drar jag upp huvudet och armarna det som går och landar på bröstkorgen/överkroppen. Haha, å herregud! Hästen var inte så svår att fånga in men desto svårare att hoppa upp på igen. Mina ben var som spagetti och hästen steppade runt och ville inte alls vara med längre. Då hade vi hållt på i nästan två timmar. Efter mycket om och men tog jag mig till slut upp och hoppade sedan ett till språng innan vi gav oss. Det var häst nummer 1. En otroligt snäll häst att ha och göra med. Stor, 170 cm i mkh, högställd och bortsett från obefintliga muskler väldigt snygg. Hade det inte varit för att han inte går att sko/lyfta höger bakben så hade jag kunnat tänka mig att ta mig an den hästen. Han kräver vääldigt mycket jobb och även därefter är det inte ens säkert att det kommer att gå. Han är skvättig, kan inte ridas med tungt säte och hoppar förvisso men han gör det i panik. Som om han blivit spöad. Jag lider med hästen men har trots det beslutat mig för att inte köpa honom.

Häst nummer 2 då. Ett 5-årigt sto, nyligt inriden och enbart hoppad uppsutten två gånger. En väldigt söt liten sak på drygt 160 cm i mkh. En trevlig individ med humör. Vi var inte helt överens i alla lägen och bråkade en del men därutöver en mysig tjej som säkert kan gå långt. Hon har en mycket imponerande stam med bland annat Nimmerdor i sig men är i dagsläget inte någon storhoppare. Hon är löshoppad 140 som en gummiboll men hon verkar inte riktigt ha fattat ännu vad det går ut på. Därför är jag lite osäker på henne. I dagsläget är hon inte min typ av häst då hon kräver en hel del ben men jag kan inte skjuta undan tanken om att hon i framtiden kan komma att bli en riktig drömhoppare. Dit är det dock en bit. Hon har som sagt ett ruggigt humör.

Det är svårt det här med att köpa häst. Jag vet vad jag vill ha men har inte möjlighet att lägga ut flera hundra tusen så då måste jag kompromissa. Men allra först ska jag återhämta mig efter denna dust som min kropp fått motta. Inför nästa provridning ska jag snällt be mina hästvänner om jag får rida någon av deras hästar så att jag har lite bättre fysik. Tills dess ska jag ligga här i soffan och kolla efter andra hästar. Det finns ju hur mycket som helst!

Halvt omysig bild. Mina händer dagen efter jag red. Bör tillägga att jag red med Röckl-vantar. De som är insatta vet vad det innebär.

Och så en glad bild på det.